En gång för flera år sedan trasslade jag in mig i en situation med en av mina egna Minisar. Jag var ganska trött och hade rätt dåligt tålamod just då. Min Mini ville att jag skulle fixa en rad saker omedelbums, som att ringa fröken angående en utflykt (halv elva på lördag kväll), svara på hur det kommer sig att det inte går att rena allt vatten så att jordens alla barn får ta del av dricksvattnet utan att bli sjuka, tala om var hennes hårborste tagit vägen samt laga paj. Jag kände mig överväldigad och invaderad av allt och hade inte förmågan just då att hantera det på ett bra sätt. Så när mina: ”Nu behöver jag en paus” eller ”Nu kan jag inte svara på fler frågor” eller ”Jag kan inte lösa det just nu” inte ledde till att hon gav mig utrymme att tänka klart gastade jag tillslut kort och gott: ”Nu räcker det! Nu är gränsen nådd!” Därefter började jag gråta.
Min Mini tittade på mig förfärat och skrek tillbaka:
”Hur länge? Hur länge skall du gråta!?”
Mina känslor skrek inuti mig:
”Det kan jag väl inte veta!!! Ge mig bara space innan jag blir tokig!!!”
Mitt förnuft talade allvar med mig och fick mig att svara:
”Fem minuter” varpå hon gick ned till sitt rum och spelade på sin surfplatta i lugn och ro.
För Mini är det bara förvirrande och oerhört ångestframkallande att få höra att min gräns är nådd och att jag inte kan svara på hennes frågor just då. Det finns en rad problem som dyker upp i henne:
1. Hon har svårt att sätta sig in i hur andra känner och tänker och därmed också svårt att ta hänsyn till detta.
2. När den som hon upplever som tryggheten i tillvaron ”avvisar” henne upplever hon ett sorts fritt fall inombords. Proportionerna blir enorma eftersom hon inte kan avgöra om detta är temporärt eller ej.
3. Mini vet inte vad hon skall göra när ”gränsen är nådd”. Vad betyder det? Vad förväntas av henne?
4. Det är omöjligt för Mini att avgöra hur länge detta kommer att pågå och hon kan inte ta paus från något som känns akut för henne ifall hon inte vet att hon kommer att få respons på detta – och när.
Mini behöver veta vad hon skall göra, när hon skall göra det och hur länge. Det är lönlöst att försöka få henne att bara ”göra som man säger” eller ”ha förståelse för” den andra. I synnerhet som hon upplever sina behov som extremt akuta och allt annat som sekundärt.
Det är fantastiskt vad man hinner både samla sig och tänka kloka tankar på bara fem minuter. När Mini kom upp igen och vi kramat om varandra och bytt några ord sade jag till henne:
”Vet du Mini, jag tror att vi behöver ett kodord. Något som vi båda vet vad det betyder och som jag bara får använda när jag känner att jag måste ha en stund att samla ihop mig för att kunna vara bra mot dig.”
Vi kom överens om ”Supergränsen”. När supergränsen är nådd talar jag om det. Då vet Mini att det betyder att hon skall gå ned till sitt rum och spela på sin surfplatta i fem minuter. Hon vet också att när hon kommer upp igen kommer jag att hjälpa henne så gott jag kan med det hon behöver. Och det vi inte kan lösa just då skriver vi upp på protokollet när vi har kvällsråd så att det inte glöms bort.
Om kvällsråd, protokoll och de väldigt praktiska nödutgångarna berättar jag mer en annan gång.
Av Lina Melander, Kaosteknik