Mini är arg, ledsen, ångestfylld och har kort stubin. Morsan anar att det antingen är något som har hänt eller något som skall hända som Mini reagerar på. Om Morsan frågar svarar Mini att det inte är någonting. Morsan ställer därför frågor till Mini som inte direkt syftar till att få svar på frågan om vad det är som försätter Mini i obalans. Mini skyddar sig mot den typen av frågor reflexmässigt och informationen uteblir. De frågor som Mini inte skyddar sig ifrån är mer avväpnande som: ”Vad fick ni för mat idag i skolan?” ”Har du gjort läxan?” eller ”Vad har du för ämnen på schemat i morgon?” o.s.v. Genom att ställa en del följdfrågor på dessa kommer Morsan snart att ha skapat sig en bild av det som rubbar Minis balans. Det visar sig att Mini inte fått reda på av sin engelskalärare när hon skall göra provet som hon missade när hon var sjuk. Morsan märker när hon hittat rätt orsak. Det blir en särskild energi och kraft i Minis uttryck när de kommit till kärnan.
Morsan säger till Mini att nästa gång när hon inte får information om sådant här skall hon berätta det med en gång. Hon kan säga till sin lärare att hon behöver veta. Och om hon inte vågar det kan hon berätta för Morsan så kan hon hjälpa till. Mini svarar att hon inte tyckte att det var ett problem att hon inte fick veta innan. Därför sade hon inget.
Mini har autism. Det ligger inbakat i själva hennes diagnos att hon har svårt att tänka ut konsekvenser och hitta lösningar. Om hon inte upplever den uteblivna informationen som ett problem just där och då är det i det närmaste omöjligt för henne att räkna ut att hon kommer att behöva informationen för att det inte skall bli ett problem för henne några dagar – eller timmar senare. Det är också därför svårt för henne att ta till sig det Morsan nu säger till henne. Hur skall hon veta när det kan bli ett problem och inte? Hur skall hon veta när hon skall säga till och inte?
Mini? Du brukar ha säkerhetsbälte när du åker bil eller hur?
”Ja!?”
Du struntar inte i bältet tills du har krockat och sätter på dig det först då?
Mini skrattar. ”Nej såklart inte!”
Hur vet du när du skall sätta på dig bältet och inte? Hur vet du vilken bilresa som kommer att innehålla en krock och vilken som inte kommer att göra det?
”Mäh! Det vet jag ju inte! Jag sätter på mig bilbältet ändå!”
Du sätter på dig bilbältet ändå? Varje gång alltså?
”Ja det är klart! För säkerhets skull!”
Men vad gör du om du märker att någon glömt att sätta på sig bältet? Syrran till exempel?
”Påminner henne såklart!”
Okej. Så här kan du göra med information också. Du kan se till att få veta dina läxor, prov, utflykter och sådant i förväg för säkerhets skull. Lärarna vet om att de skall informera dig men om de glömmer det kan du begära informationen på samma sätt som du påminner syrran om bältet ifall hon glömmer det även fast du inte vet om att det kommer att ske en krock. Och skulle det vara så att du inte behöver den där förberedelsen så gör det ju inget att du hade informationen. Men behöver du den så har du den. Precis som du har bältet på dig när krocken sker – om den sker.
”Jahaa! Okej!”
Ord, påminnelser och tillsägelser blir som brus i Minis öron. Hon lyssnar för att hon antar att hon förväntas göra det men den verkliga innebörden i orden går henne ofta förbi. I stället hör hon att hon gjort något fel, att hon borde gjort annorlunda. Hon liksom står ut och nästa gång blir det samma sak igen. När Mini får bilder – fysiska eller mentala – är det lättare för henne. Hon får en ”aha-upplevelse” och chansen är större att hon kan använda sig av förståelsen i praktiken.
Av Lina Melander, Kaosteknik