Mini har mycket ångest. En del av hennes ångest uppträder som otäcka tankar. De smyger sig på eller kastar sig över henne och hon har inga vapen emot dem. De tvingar henne att vara i det otäcka tills hon inte kan avgöra om det är verklighet eller fantasi längre. Hur vet man ifall det är magkänsla eller ångest när man tror att något förfärligt kommer att hända? Mini beskriver det som att tankarna har tagit stryptag på henne. Hon kan inte andas.
Ibland måste hon säga det otäcka för annars kanske det händer. Ibland vågar hon inte säga det otäcka för då kanske det händer.
Det är förfärliga scenarion Mini berättar om. Oavsett om det är tankar, rädslor eller drömmar hon delar med sig av är de som hämtade ur en riktigt skrämmande film. Det är lätt att överväldigas av det och antingen själv bli lite rädd eller få impulsen att skydda henne med allt vad man har. Men det allra, allra viktigaste just då är att bara vara. Att visa att man kan bära det Mini delar. Att det faktiskt är möjligt att bära det. Att det inte skrämmer livet ur den hon vågat berätta det för och att hon inte behöver skyddas från det. Men att hon absolut inte är ensam med det.
När Mini har fått prata om tankarna och drömmarna ett tag, gråta och få hjälp att få syn på att det inte är verkligt mår hon lite bättre. Hon visar med händerna hur stryptaget släppt och det otäcka är precis framför bröstkorgen på henne. Alldeles för nära och hotfullt, men i alla fall en liten bit ifrån.
”Att prata om det otäcka är som att späda ut saften. Först är den så stark att den inte går att dricka. Men när man häller vatten i den blir den svagare och svagare. När man inte är ensam med det otäcka, när någon annan också vet om det, tappar det sin kraft lite”.
Av Lina Melander, Kaosteknik