Vi var alltid tvungna att ta ”tempen” på Victors humör. Jag visste aldrig hur ett samtal skulle sluta. Vissa dagar kunde vi resonera, argumentera och diskutera ibland riktigt långa stunder – 20-30 minuter. Då var det härligt. Victor har alltid varit oerhört verbal, alltid kunnat argumentera för sin sak, resonerat om olika förhållningssätt och fört dialoger om hyfsat komplicerade ämnen. Han har alltid fantastiska visioner om hur saker kan eller borde användas, förändras och om hur framtiden borde se ut.
Andra dagar krävdes det snabba växlingar, rappa svar och det krävdes att vi som förälder också skulle försöka vara pedagogiska. Ibland orkade jag inte det och då blev det inte lika kul. Då var bråket snart i gång. Det gick fort, så fort att man inte hann tänka, och så sa både jag och Victor saker vi skulle vilja ha haft osagt.
Men en morgon för fem år sedan förändrades allt.
Ofta visste jag redan på morgonen om Victor inte skulle få en bra dag. De morgnarna var han trött, orolig och lite stingslig. Länge funderade jag på hur vi skulle komma runt det och gå vidare. Det är inte alltid man kan säga förlåt och det hjälper. ”Arget” sitter liksom kvar i kroppen, som Victor så fint beskrev det. Men en morgon fick jag en idé. Jag kom ihåg hur jag och Victor kvällen innan hade suttit och spelat spel på datorn när datorn ”fastnade”. Inget hände. Vi var tvungna att göra en omstart. Omstart? Tänk om det fungerade i verkliga livet? Det kanske funkar, tänkte jag desperat.
Och denna morgon när allt blev kaos så var det dags att pröva.
– Victor, jag har en idé. Minns du när datorn fastnade i går kväll och vi gjorde en omstart? Allt fungerade ju perfekt efter det.
– Jaa…vad menar du, mamma?
– Vi gör en omstart nu, du och jag! Vi räknar från 3 och nedåt. Säger OMSTART, spolar tillbaka till att jag väcker dig. Åsså startar vi om hela dagen? Vad säger du?
– Ja, det gör vi, sa Victor och sken upp.
Sagt och gjort, vi räknade baklänges 3- 2- 1- och ropade OMSTART högt i kör, lät som om vi spolade tillbaka ett band och så sprang vi baklänges genom köket, hallen, uppför trappan, in i Victors rum och Victor hoppade ner i sängen, under täcket.
Sen väckte jag honom på nytt.
– God morgon min lilla solstråle, välkommen till en ny dag, sa jag i min allra käraste ton.
– God morgon, mamma, åh en sådan vacker dag det är idag, kvittrade Victor.
– Ja, verkligen en vacker dag, och nu är det dags att göra sig redo för skolan och alla härliga kompisar.
– Mamma, det kommer att bli en fantastisk dag!
Viktor hade rätt, han fick en riktigt bra dag. Och sen dess har omstarten varit vår hemliga super-duper-kur på en tok-trist morgon.
Med vänliga hyperhälsningar
/MrsHyper
Jessica Stigsdotter Axberg
