Jag och min dotter hade varit på gymnastikavslutning under kvällen. Jag är gymnastikledare för min dotters grupp av två anledningar, kanske tre…
1) jag vill spendera tid med min dotter
2) jag kan hantera min dotters utbrott
3) jag är själv gammal gymnast som älskar gymnastik
På träningstider är jag helskärpt, håller koll, tittar i smyg, lyssnar i smyg för att se om det är ett utbrott på väg. Jag har avstyrt en hel del utbrott. Det handlar alltid om hur hon tar emot kritik.
Det som är så fascinerande är att hon är superbegåvad när det gäller kroppskontroll. Det är få förunnat att i så unga år ha full kontroll över sin kropp. Av 40 gymnaster så är hon bland de främsta och dessutom är hon bland de yngsta. Men hennes upplevelse är inte densamma. När hon tycker att hon misslyckas och någon av tränarna, även jag, berättar hur hon kan toppa det hon har gjort… ridå. Hon tar det bara som negativ kritik och inte som möjlighet till lärande. Hon vill kunna allt från början. Allt eller inget.
Och där finns ingen tröst.
Det finns inget att säga för att hjälpa henne genom det mörka träsket hon transporterats till.
Eller?
Vi har hemma börjat förbereda henne för vad vi ska säga, typ så här:
Nu ska jag berätta något för dig som du vill veta….
Nu vill jag ge dig beröm när jag säger…
Jag vill dig väl när jag säger….
När, jag säger när, jag kommer ihåg att förbereda henne för vad jag ska säga så går det bra.
Och ibland glömmer jag såklart. Som ikväll när vi kom hem.
Min man hade lagat falukorv i ugn. = ok
Min man hade lagat falukorv i ugn, med lök och tomat. = katastrof
Min dotter får ett utbrott av två skäl:
1) hon HATAR lök, smaken av lök, lukten av lök.
2) hon tror att hon är allergisk mot tomat. Det kan vara så att hon är, men vi vet inte än.
Hon får ett utbrott – och det är förklarligt. Vi tar det. Vi erbjuder henne att skära korven så att det hon ska äta inte har kommit i kontakt med löken eller tomaten. Vi erbjuder oss att laga ny mat och vi erbjuder oss att göra i stort sett vad som helst. Men det räcker inte, för vi har redan gjort det största misstaget, och det är att vi glömt att hon är så känslig. Och jag fattar. Men just ikväll orkar jag inte.
Förlåt min lilla fina dotter för att jag faktiskt inte orkade lirka. Jag var också trött och hungrig. Men din underbara pappa tog hand om dig, kramade dig och gav sig inte innan du hade hittat ett val som fungerade för dig.
Så, tack pappa Patrik, för att du är en så inkännande och räddande person. Det behövs fler som dig. Och din dotter älskar dig. Bara så att du vet.
Mvh
MrsHyper
/Jessica Stigsdotter Axberg