Tänk dig följande scenario:
Ditt barn kommer hem från skolan och du ger ”fel” vattenglas eller tittar på ”fel” sätt eller något annat som inte passar för tillfället. Ditt barns reaktion blir att kasta saker, bryta ihop, skrika på dig och bli helt förstörd.
Du står som ett fån och stirrar tomt ut i luften och undrar vad du gjorde fel. Men du gjorde inget fel. Reaktionen handlade inte om dig och vad du gjorde.
Det du inte vet är vad som har hänt tidigare under dagen.
När hen skrikit och gråtit klart, ätit en smörgås och druckit ett glas vatten, tittat en stund på tv och fått samla sig så får du veta hur allt började. I ett svep kommer allt.
”När jag kom till skolan så kunde jag inte låsa cykeln för nyckeln gick sönder. Och jag har klagat länge på att det var något fel och nu gick den sönder. Det gjorde att jag kom för sent in i klassrummet. Du vet hur min lärare är. Hen blev jättearg på mig och höjde rösten och sa ”att det var verkligen inte ok att ramla in i klassrummet så här försenad. Vad är din ursäkt?”
Till lunch var det tomatsoppa och jag kräks mamma av tomatsoppa, det vet de i skolan, men när jag sa till så sa de bara att jag var schåpig. Vad betyder det mamma? Och jag fick ingen annan mat så jag är jättehungrig och fick inte i mig någon mat förrän på eftermiddagen på fritids. Men då fick jag bara ett halvt äpple för vi får inget mer. Det räcker inte till alla annars. Efter lunchen hade vi gymnastik och de andra i klassen skrattade åt mina underkläder när vi bytte om (i det där hemska omklädningsrummet med lysrör) och frågade varför jag hade såna, men det är ju de ända jag vill ha på mig mamma. Det är väl inget fel på dem. Sen retade hen mig, hen som alltid håller på, och sa att det visst inte var målvakten som är viktigast i fotbollslaget. Och sen när jag skulle hem så hittade jag inte min ena sko som jag precis har fått och nu när jag kom hem så stirrade du på min fot utan sko och då orkade jag inte längre.”
Om jag hade vetat – hade jag kunnat ändra utgången? Eller var det rent av bra att mitt barn fick ”göra sig av med” alla förtvivlade känslor som hen bar på? Jag är av den tron att om vi sparar på våra känslostormar så kommer de ut just som det, stormar. Vi behöver få ut det som händer oss. Vi kan inte spara på oss. För vår upplevelse är alltid sann, oavsett vad som faktiskt hände.
Jag är också otroligt tacksam över att mitt barn kunde förklara vad som hände, för jag har ett annat barn som inte kan det och skillnaden är enorm. När jag senare på kvällen berättade för mitt barn att detta var i mina öron en alldeles förskräcklig dag som bara kunde botas med lite ”kittelkrig” och goda kakor så blev hen glad, så precis just så fick det bli.
Med vänliga hyperhälsningar
MrsHyper
/Jessica Stigsdotter Axberg