Jag heter Lina Melander och är behandlingspedagog med psykiatrisk och etnokulturell profil. Jag arbetar inom särskolan – i träningsskolan och på fritids med såväl träningsskolans som grundsärskolans elever. Tidigare har jag bl.a. arbetat på andra skolor, inom psykiatrin, med familjebehandling samt på ett specialistboende för personer med autism.
Jag är mamma till två barn, varav ett med neuropsykiatrisk och psykiatrisk diagnos och ett utan diagnos men med beteenden och behov som skulle kunna leda till en så småningom. Hemsidan – och numera företaget Kaosteknik – kom till efter att jag publicerat en av mina illustrerade texter som snabbt fick stor spridning. Texten om Solen beskriver hur det kan hänga ihop att en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning inte märks i skolan. I dag används mitt material av psykologer, läkare, lärare, föreläsare, specialpedagoger, habiliteringspersonal, barnavårdscentraler och inte minst av föräldrar.
Livet och arbetet med personer som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) erbjuder många utmaningar. Det uppstår ständigt situationer som måste lösas med hjälp av stor kreativitet. Det är detta arbete som jag kallar för Kaosteknik. I mitt material kallar jag barnet för Mini och den vuxna för Morsan. Morsan och Mini får representera alla möjliga barn, (pojkar och flickor!) och nära vuxna (män och kvinnor!) oavsett om vi är släkt, vänner eller professionella.
Jag skulle vilja berätta för er om en Mini som har svårt att komma ihåg saker, att hålla reda på saker och att lyssna färdigt. En skolmorgon blir det här väldigt tydlig för henne själv.
Hon börjar packa sin skolväska, river sig på dragkedjan och går och hämtar ett plåster. Hon glömmer att lägga undan plåsterasken och de små skyddspappren. När hon har satt på plåstret ser hon att det har kommit ett roligt reklamblad i brevlådan så hon sätter sig och tittar på det. Det finns snygga kläder i reklambladet så hon blir sugen på att gå in på deras hemsida och se mer. Därför går hon till skolväskan för att hämta sin mobil men den är inte där. Hon blir jätteorolig och skriker att mobilen är borta, att någon har tagit den och att hon inte kan klara sig utan sin mobil och inte har råd att köpa en ny. Efter lugnande ord, djupa andetag och ett kedjetäcke kan Morsan lämna Mini sittandes i soffan och gå och leta efter mobilen – som hon hittar intill de små skyddspappren till plåstret som Mini tog.
© Lina Melander, Kaosteknik.se
Mini har vad som kallas för koncentrationssvårigheter. Hon kan liksom inte riktigt fokusera. När mobilen är hittad försöker Morsan föra tillbaka Mini till ursprungsaktiviteten – att packa skolväskan. Klockan börjar bli mycket nu, men det säger inte Morsan eftersom stress är lika med kaos för Mini. I stället sätter sig Morsan ned på golvet intill Mini och agerar checklista åt henne så att väskan blir packad utan avbrott, innehåller det den skall och Mini inte hamnar i kaos. När väskan är packad och Mini redo att gå säger hon till Morsan:
”Vet du? Jag skulle behöva ett par inre glasögon– som ökar skärpan och hjälper mig att fokusera.”
Du har så rätt Mini! Jag tänker att för en del utgörs de där glasögonen av checklistor, påminnelser och alarm. En del behöver flexibilitet och andra behöver exakta rutiner. Några behöver stöd att komma igång och några behöver stöd att stanna upp. En del blir hjälpta av medicin.
När man har svårt med skärpa och fokus kan ett par glasögon vara lösningen. Och lika lite som det går att sälja en sorts glasögon till alla personer med synfel går det att erbjuda en sorts lösning till alla personer med koncentrationssvårigheter. Glasögon måste provas ut. Det måste kaostekniska lösningar också. Och framför allt – det syns inte på en person att hen har ett synfel. Ändå är det få som efter att ha blivit informerade om att någon har ett synfel skulle komma på tanken att be denne skärpa sig och fokusera. Det är liksom ganska självklart för oss att glasögon är okej.
Inre glasögon behöver bli lika självklara och lika okej. Det är ju faktiskt ingen skillnad!
Av Lina Melander, Kaosteknik