För två veckor sedan flyttade vår nya familjemedlem in. Han är extremt efterlängtad och jag har planerat för hans ankomst i flera år. Han är – en hund.
Beslutet att skaffa hund i en familj där vuxenuppdraget redan är extremt belastat, konflikterna många och vardagsbegränsningarna stora kan tyckas som fullkomligt vansinne. Många har faktiskt på riktigt frågat mig om jag är vid mina sinnens fulla bruk.
Svaret är med eftertryck – JA!
Kanske finns det några av er som just nu funderar på om det är en god eller en dålig idé att skaffa hund till NPF-familjen? Jag vill gärna dela med mig av mina tankar kring vårt beslut och hundens ankomst!
1. Jag har haft hundar förut och vet vad jag ger mig in på. Jag har också väntat tills barnen var i en, enligt mig, lämplig ålder och till en tidpunkt då jag först är ledig och därefter kommer att arbeta mindre än tidigare. Självklart har jag också valt en ras som passar oss.
2. I vår familj får jag ständigt arbeta med gränser, socialt samspel och orsak – verkan. Mina NPF-barn har särskilt mycket att kämpa med inom dessa områden. Innan hunden kom kunde jag ta pauser och ”låta det vara” ibland. Det var skönt, men det förlängde också processerna. I och med att hunden flyttat in tvingas jag vara mer aktiv i detta arbete med barnen. Hunden lockar och förbryllar barnen och pockar på mitt ledarskap. Jag måste ha hökögon och ständigt gå in i situationer med barn/hund och barn/barn. Det är mer krävande än tidigare men det är också mer meningsfullt för mig och ger tydligare träning för barnen.
3. Genom att jag måste bli en ödmjuk men tydlig ledare för hunden får jag upp ögonen för många av de brister jag har i mitt ”ledarskap” som förälder. Det förenklade ledarskap som det innebär att vara Matte hjälper mig att bli tydligare som Mamma. Jag utvecklas!
4. Att förstå gränser, socialt samspel och orsak – verkan är komplicerat för barnen och de flesta situationer med människor är väldigt komplexa. Ofta får man en reaktion på något långt efter att ens eget beteende visat sig och det är svårt att förstå kopplingen. Även när man lär sig att göra på ett mer konstruktivt sätt själv låter omgivningens reaktioner ofta vänta på sig.
Hunden är extremt tydlig. Beter man sig på ett visst sätt får man också en viss reaktion. Och detta gäller oavsett man gör på ”fel” eller ”rätt”. Detta gör att det blir mycket tydligt för barnen att när de ändrar sitt beteende påverkar de hunden och relationen till hunden. Hunden har blivit min assistent! J
5. Barnen har en självklar lekkamrat, någon att krama och någon att berätta hemligheter och sorger för. Och min äldsta dotter känner sig mycket tryggare både när hon skall sova och när hon är själv hemma eftersom hon har sällskap av hunden och han vaktar henne.
6. Plötsligt är mina barn utomhus mycket mer än vanligt!
7. Även sociala kontakter med andra människor har ökat. Folk kommer fram och pratar och ställer frågor om hunden. Döttrarna svarar och det hjälper dem att få prata om något som är utanför dem själva men som de också har kunskap om. Det blir mindre prat om sådant som är svårare att veta vad man skall svara på eller sådant som skapar konflikter. Och äldsta flickan har till och med själv valt att hon skall gå med på hund-kurs!
8. Sist men verkligen inte minst: Barnen växer när de får lagom med ansvar för någon som är ”mindre” än dem. Någon som blir rädd för sådant de själva inte är rädda för (till exempel hundens egen spegelbild i ugnsluckan eller en läskburk som ramlat ner på golvet) och någon som behöver dem och inte dömer eller värderar dem utan bara älskar dem rakt av!
Kort sagt: Att skaffa hund har självklart inneburit väldigt mycket mer jobb för mig. Men det jobbet ger tydlig och positiv utdelning varje dag och den lycka jag känner när jag ser hundens totala glädje och hör barnens kiknande skratt när de leker tillsammans är värd allt!
Av Lina Melander, Kaosteknik