Mini är ofta ganska osynlig. Att alltid känna sig lite annorlunda kan göra att man inte vågar visa sig som man är. Man blir ganska ensam på insidan då och liksom bleknar inombords. Känner man sig osynlig inuti gör man sig ofta osynlig på utsidan också och på så sätt sluts cirkeln.
Att Mini själv skall bryta denna cirkel och plötsligt våga visa sig är ganska otänkbart. Hon har varit osynlig så länge att hon liksom inte riktigt vet om det finns något där längre som kan synas.
Har du sett solen stråla in genom fönstret i vardagsrummet någon gång? När ljuset lyser in syns plötsligt alla de miljoner små dammpartiklar i luften som sekunden innan var helt osynliga. Det kan vara väldigt vackert! Om vi slutar tänka på att det skall städas och dammas kan vi i stället förundra oss över hur de rör sig i luften och vilka mönster de bildar.
Om vi vill att Mini skall börja tro på att det finns miljoner vackra och unika mönster inuti henne behöver vi låta solens strålar skina på henne. Det är vi som måste vara hennes solsken. Vi måste lysa på henne så att hon vågar tro på att hon rymmer allt det där. En dag kommer hon kanske att vara så övertygad att hon själv kan förundras över de vackra mönstren och sluta städa undan dem.
Men för att göra detta måste vi vara övertygade om att de där partiklarna finns där även fast vi inte alltid kan se dem. Vi kan inte vänta på att hon skall bevisa det för oss först! Det är först när vi förmedlar till Mini att vi tveklöst förväntar oss att de fantastiska mönstren skall uppstå när vi lyser på dem som hon kan växa och våga synas med allt som hon är.
Av Lina Melander, Kaosteknik
