Det är en av de få regler vi har här hemma. Det är så befriande. Jag glömmer bort emellanåt att vi lever så, det märks oftast när vi åker hem till andra som inte lever så. Då kan det bli lite tokigt.
Innan Victor fick sin diagnos så försökte vi verkligen leva som andra. Det gick inte. Vi fick lirka, fixa, dona, ändra allt möjligt för att få saker att funka. Frukost, förskola, påklädning, maten, tandborstning, middag, läggdags, sova, lek, fritid… inget fungerade som vi ville. När jag väl fick höra meningen ”Allt som inte funkar är fel. Allt som funkar är rätt.” förstod jag att vi var tvungna att lägga ned alla måsten och bör för ett tag och sedan börja bygga upp en vardag som funkade för oss. Familjen Axbergs vardag.
Mina barn vet att man ska sitta still och vänta tills alla ätit upp. Men de måste inte göra det hemma. För det är inte alltid de orkar sitta kvar. Det är jobbigt att ta in alla samtal som sker vid ett matbord. Det är jobbigt när det kryper i kroppen. Det är jobbigt att hamna på golvet efter att man ”runnit av” stolen och folk fnissar åt det.
Mina barn vet när man säger tack och varsågod, och varför. Men de måste inte göra det hemma. För andra kan det ofta handla om att visa att man är väluppfostrad. I vår familj säger vi att det är för att visa att man har hört den andra personens fråga eller behov och att man visar densamme sin välvilja.
Mina barn vet att man byter kläder när de är smutsiga eller svettiga. Men de måste inte göra det. De gör det för att omgivningen dömer dem om de är smutsiga. Och man byter svettiga kläder för att det inte luktar så gott. Då visar man både att man bryr sig om sig själv och sin omgivning.
Mina barn vet att man håller upp dörren för andra. Mina barn vet att man inte skriker i örat på en annan person. Mina barn vet massor. Men de orkar inte alltid.
Mina barn är också kärleksfulla. Har fritidssysslor som gör dem lyckliga och har fantastisk kreativitet på väldigt olika sätt. På sina villkor. Inte på mina eller omgivningens villkor.
Jag tror på att mina barn kan lyckas med allt de företar sig.
Jag tror att alla misstag jag gör kan jag reparera.
Jag tror på människors vilja att göra gott och att hitta sin egen väg till lycka.
Om jag skulle få en diagnos så skulle det bli ”positive stinking” kanske.
Det är klart att man misslyckas många gånger, men det är en del av livets skola. Man kan inte veta förrän man lärt sig. Det finns inget annat sätt.
Jag inte bara tror – jag förväntar mig att det ska gå bra. Det är en del av min livsfilosofi.
Med vänliga hyperhälsningar
/MrsHyper
Jessica Stigsdotter Axberg
