Jag fick läsa ett mail från en mamma i USA som tycker det är intressant att följa hur skol-klimatet är i Sverige. Hennes dotter har adhd och fick tidigare bra hjälp och stöd från den kommunala skolan, men nu när hon går i, snudd på ”elit-skola”, så är förståelsen inte lika bra.
Den 16-åriga flickan, vi kan kalla henne Amanda, har en skolgång full av läxor och extremt höga krav. För att få stöd måste Amanda vara på skolan 06.15 på morgnarna, hon får något längre tid på sig vid prov men inga hjälpmedel. I USA, beskriver Amandas mamma, är det hårda bud i skolan. Man får betyg redan som sexåring, man tar universitetskurser redan i high school, har läxor på helger och lov och testas ideligen. För mig låter det som att du är inte mer än dina betyg och om man jämför det med den svenska skolan så upplever jag att det är stor skillnad. Mamman beskriver även hur Amanda kallas för ”slarvig och lat och inte lever upp till sin potential, när hon lämnar in läxan för sent, glömmer sina böcker, gör slarvfel som att kasta om siffror etc…”
Det gör mig så ont att man bortser från hennes problematik med just det som är svårigheter i diagnosen. Att de faktiskt inte förstår att det ingår i adhd-problematiken. Och så känner jag så väl igen min egen skolgång. Jag blev alltid kallad lat och slarvig, fast jag kämpade som en tok. På grund av att jag hade väldigt lätt för matte var jag enligt lärarna, smart och inte dum i huvudet, och därför kallade de mig lat. De kallade mig alltså för lat för att jag inte orkade läsa historia eller liknande läsämnen. Jag var inte lat, jag förstod inte hur man skulle göra. Hade vi instuderingsfrågor hade jag nästan alltid alla rätt. Hade vi 20 sidor text att läsa in förstod jag ingenting på provet eftersom jag aldrig förstod vad som var viktigt i en text.
Till slut blev lärarnas ord sanning för mig och jag slutade försöka och struntade faktiskt i att komma ihåg – eftersom det ändå inte lönade sig. Det är så lärare tar bort all motivation från en elev som behöver stöd och inte skäll.
Man kan inte ”skärpa bort” ex dyslexi, synfel eller hörselproblem, så varför skulle det gälla adhd? Att inte få rätt stöd för sina svårigheter är som:
• att säga till en person i rullstol att skärpa sig och ställa sig upp
• att säga till en blind att om den bara anstränger sig kan den se
• att säga till en magsjuk att det nog bara är inbillning
• att säga till en medvetslös att det inte tjänar något till att ligga still
• att säga till någon som fått glasögon att de nu kan läsa så då måste de lämna tillbaka hjälpmedlet
• att säga till en person som blivit amputerad att det växer bort med tiden
Min son fick läsa mailet från Amandas mamma och blev ledsen för att hon inte hade lärare som förstod. Han insåg då också att han hade det riktigt bra. Förutom förstående lärare nämnde han att han till exempel aldrig behöver gå ut på rasterna om han inte vill. Att han är den ende på skolan som får gå till musikrummet och sitta och spela musik när han vill. Hans känsla är att han har fått många förmåner som andra aldrig får. Jag blir så glad att höra att han känner så. För det är ju alltid upplevelsen som är det riktiga för den enskilde personen.
Min 13 åriga sons svar till denna 16 åriga flicka: ADHD människor kämpar hårdare än alla andra. Och det skapar en stark personlighet. Jag hoppas att det går bra för dig och att du får fler sovmorgnar i livet.
Jag vill avsluta med att hälsa Amandas mamma att hon är en klippa. Att hon är fantastisk som så envetet stöttar sin dotter och ger henne det hon behöver. Det är ”jävlar anamma” en massa kärlek det. Och det gäller alla föräldrar som jobbar så här.
Med vänliga hyperhälsningar
/MrsHyper
Jessica Stigsdotter Axberg