Tack Victor för att du öppnade mina ögon.

För sju år sedan började jag gå i terapi för att jag höll på att bli galen. Det var fullständigt kaos hemma. Det var fullständigt kaos i förskoleklass. Och det var ju inte nytt på något sätt. Det var normalt att det var kaos.

Jag gick till terapeuten i tron om att jag hade, som jag uttryckte mig något nonschigt, en liten blivande 40-års-kris kanske? Jag skulle bara ha vetat vad jag gav mig in i.

Att gå till en terapeut var starten till något nytt. Ett personligt utvecklande som var, ur alla synvinklar, nog det viktigaste jag gett mig själv någonsin. Om jag inte hade trott att det var något fel på mig som mamma eller om det var en ”sån där blivande 40-års-kris” hade jag aldrig hamnat i terapi. Det har jag Victor att tacka för. Victor är min son. Han är idag 13 år och det har gått sex år sedan han fick sin ADHD-diagnos.

Ett av mina motton lyder: ”allt händer av en anledning”. Ibland får vi aldrig veta varför. Men ibland löper händelserna i livet som en röd tråd. Jag lekte lite med tanken om mitt motto och kom fram till följande:

• Hade jag inte börjat i terapi hade Victor kanske inte fått diagnosen ADHD. Utan barnpsykologerna kanske bara hade skyllt på oss föräldrar. Och Victor hade inte fått det stöd han behövde.

• Hade Victor inte fått diagnosen ADHD hade jag aldrig blivit Attitydambassadör och börjat föreläsa om ADHD. Jag är nu inne på mitt femte år som föreläsare.

• Hade jag inte varit på utbildningen för Attitydambassadörer hade jag kanske aldrig hamnat i styrelsen för Attention. Sedan 4 år är jag ordförande i Attention Enköping-Håbo.

• Hade jag inte blivit Attitydambassadör hade jag nog inte börjat på Psykosyntesakademins terapeut-utbildning. Jag, terapeut? Nä, skulle inte tro det.

• Hade jag inte börjat studera till terapeut hade jag nog aldrig trott att jag kunde skriva eller rita. För det fick jag ju lära mig i grundskolan att jag inte kunde.

• Hade jag inte lärt mig att tro på mig själv och min förmåga, min potential, hade jag aldrig illustrerat, författat och gett ut en bok själv. Och det blev två böcker, och snart blir det tre.

• Hade jag inte gått utbildningen, blivit attitydambassadör, börjat blogga och skapat dessa böcker hade jag aldrig startat eget, igen. MrsHyper blev bolagsnamnet.

• Hade jag inte gått den fyraåriga terapeut-utbildningen hade jag nog inte mäktat med min mans utbrändhet och depression. Min man är efter dryga två år fortfarande sjukskriven.

Så, tack Victor för att du öppnade mina ögon så att jag kunde se världen på ett nytt sätt. Mitt tidigare sätt var fördomsfullt och smått. Jag älskar att faktiskt kunna se möjligheter även när det är som svårast. Och om det kommer jag att blogga mer om.

Med vänliga hyperhälsningar

/MrsHyper
Jessica Stigsdotter Axberg

Mrs Hyper gästbloggar på PictureMyLife

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *